Scientologi - är inte det en sekt?
Den kanske mest frekventa fråga jag får om scientologi är: Men är inte det en sekt? Först (som betonats tidigare) är läran i sig är ingen sekt, utan i så fall handlar det om organisationen. Och här skiljer det sig markant mellan freezone och Scientologikyrkan. Freezonegrupper har en klart öppnare organisation och vill vanligen inte ens kalla sig religion. Däremot kan Scientologikyrkan som organisation, i mycket upplevas som en sekt. Här kommer ett försök till beskrivning:
L. Ron Hubbards lära och metodik är något som alla ska rätta sig efter, och läran får inte blandas med andra läror. Ganska dogmatiskt med andra ord. Samtidigt inte så anmärkningvärt då det ju handlar om att lära ut och tillämpa scientologi och inget annat. (Jag förväntar mig ju inte t.ex. islam i en kristen kyrka). Hubbard för sin del menade detta var viktigt för att undvika att hans metoders effektivitet ska förloras eller förvanskas. Samtidigt tillämpas detta ibland med överdriven nit också på områden som inte har någon egentlig relevans för själva auditeringen. Har Hubbard skrivit så, är det så, punkt slut.
Vidare är andan, speciellt bland medarbetare i de högre organsationerna, att du ska arbeta riktigt hårt, upprätthålla en oklanderlig etik, samtidigt som kritik eller gnäll över chefer, arbetssituation eller organisation i det närmaste är bannlyst.
Dock förväntas en chef enligt policy vara en hjälp och samordnare, inte bara en ordergivare. Det är också helt ok att klaga bara det görs skriftligt, till rätt person och handlar om något som strider mot den interna policyn, en policy man menar är baserad på förnuft och inget annat.
För den medarbetare som inte pallade trycket och hade svårt att få sitt jobb utfört av en eller annan anledning, utformade Hubbard speciella projekt dit man kunde omplaceras – med enklare fysiskt arbete, studier och auditering, tills personen var redo att komma tillbaka. Detta var alltså tänkt som en rehabiliteringsmöjlighet. Idag, under den nya ledningen sen 80-talet, verkar de snarare urartat till en slags straffläger. Samtidigt vittnar många om en disciplin som snarare övergått till det absurda.
Scientologikyrkan är relativt öppen i alla fall på lägre nivåer, men man skyddar sig från utifrån kommande störningar och lägger tonvikt på ”security”, där t.ex. inte vem som helst får göra högre auditering eller bli medarbetare. Detta har delvis att göra med en turbulent start redan under 50- och 60 talen, där psykiatrikförbund, myndigheter och andra gjorde vad de kunde för att stänga ner och stoppa rörelsen, inklusive att skicka in personer som dolde sina verkliga avsikter. Men rädslan för ”olämpliga” personer har växt, och idag finns många anledningar till varför en person inte tillåts att få auditering eller arbeta i organisationen.
Scientologikyrkan var alltså från början en ganska tuff organisation med närmast militärisk anda, men samtidigt med stolthet bland utövarna, en tro på förnuft och många humana drag. Sedan 80-talet och fram har det dock som sagt urartat. Läs mer under ”Min kritik” på fliken för frågor och kritik.
Rädslan för sekter handlar väl annars mest om att fastna i något som man sen inte kan ta sig ur. Så hur kommer det sig att man fastnar i Scientologikyrkan?
Bra auditering och intressanta kurser, samtidigt som det finns gott om vänliga och kommunikativa människor i rörelsen, gör att många vill fortsätta. Blir man sedan själv auditör eller på annat sätt hjälper till i rörelsen, kan det också ge mening till ett liv som annars kanske kändes rätt tomt och innehållslöst. Så långt allt väl.
Men sen kommer grupptrycket. Speciellt om man i en strävan att stanna kvar börjar rucka på sina egna värderingar och sakta men säkert börjar gå med på sådant man normalt inte skulle gå med på. Någon sa till mig häromdagen ”En människa gör i princip vad som helst för att tillhöra en grupp”, och jag tror det ligger en hel del i det, och att det är här det kan bli ”farligt”. Speciellt i kombination med en viljestark ledare.
Men samtidigt, de flesta av oss går aldrig så långt, utan vi har en inre gräns för vad vi går med på. Betydelsen av personlig integritet är också ett ämne som L. Ron Hubbard ofta återkom till, eftersom det är så pass grundläggande för ens välbefinnande. Faktum är att man med auditering och scientologikurser normalt skapar individer som blir mer självständiga än de var innan, inte tvärtom. Hursomhelst, med en viss inre spärr och integritet, så att man dels inte betalar pengar långt utöver sin förmåga eller går med på arbetsvillkor och liknande som inte alls är rimliga, kan det fortfarande fungera bra.
Men de som inte vågar stå på sig eller är mer lättledda då? De brukar faktiskt inte bli så långvariga. Den som deltar i en rörelse som bryter mot mainstreamstänket, möter ju också motstånd i sin övriga omgivning. De stannar vanligen inte kvar trots att de kanske trivdes.
Så den som fastnar är oftast den som går mer eller mindre ”all in” och blir mer eller mindre fanatiska. Kan vara av fler anledningar, men väl lätt hänt i speciellt unga år, att de blir så hängivna att de slutar se eventuella brister som organisationen har. Betalar och donerar pengar till astronomiska summor inte sällan bekostade av banklån, eller börjar jobba i de så kallade högre organisationerna, där det enligt media och avhopparlitteratur gått riktigt överstyr.
Däremot är det inte, som många tror, särskilt svårt att lämna Scientologikyrkan. Ibland kan det till och med vara svårare att stanna kvar, eftersom Scientologikyrkan numera lätt tar till uteslutning som ett verktyg för vem de än vill bli av med. Det finns till och med de som medvetet bryter mot en och annan regel i tillräcklig omfattning för att bli utesluten.
Det känslomässiga att lämna kan däremot vara svårare. Många har sina vänner kvar i gruppen och inte sällan också en eller fler familjemedlemmar. Så inte alla vill lämna via uteslutning, eftersom det då krävs att man helt bryter kontakten. Det är här det ibland blir riktigt hjärterörande. Tyvärr.
