Om forskningen och teknologin 

Ingen religion uppstår i ett vakum, det gäller också Scientologi. Den kunnige kan därför hitta inspiration från österländsk religion liksom från västerländska tolkningar av densamma (teosofi mm), därtill psykoterapi och annat som låg i tiden. L. Ron Hubbard var påläst och riktar ofta tack till olika författare i början av sina böcker. I min mening innebär inte det att Hubbards egna insatser på något vis skulle vara mindre värda, som en del kan påstå, tvärtom. Han har lagt ned imponerande möda på att forska vidare och prova ut olika auditeringstekniker, givetvis med god hjälp av också andra som testade och rapporterade tillbaka. 

När genombrott gjordes nedtecknades de och publicerades så att alla auditörer kunde få del av dem. Med årens gång gjordes dock många genombrott, vilket också delvis ändrade det som ursprungligen skrevs utan att man nödvändigtvis gick tillbaka och justerade det ursprungliga materialet. Detta gör det ibland något svårt att navigera i Hubbards forskning, vilket muttras om ibland av idag aktiva freezonescientologer och andra. Det går förvisso utmärkt att läsa tidiga enskilda verk och få en god behållning av dem, men för att få ihop det till en helhet och bli en mer avancerad auditör, krävs vanligen att man har tillgång till goda kursledare och väl genomtänkta kursupplägg. Därav också många försök att göra egna mer sammanfattande beskrivningar av dem som vill kunna utbilda andra med någorlunda lätthet. Både på gott och ont. Det underlättar, men öppnar givetvis också dörren för oönskade förändringar som kanske inte alls var så genomtänkta som de i förstone verkade.  

Pengalysten galning eller geni?

Vad gäller de mer absurda påståendena om Hubbard, att han startade en religion bara för att bli rik, att han var en galning osv – så säger jag bara kort och gott: nej. Efter att ha läst kanske tusentals sidor av det hans skrivit och lyssnat på hundratals timmar av hans föreläsningar, är det i alla fall för mig uppenbart att detta var en mycket intelligent herre som verkligen ville se till att auditeringen fungerade så problemfritt som möjligt och för så många som möjligt. Den handlar om många års möda och omsorg som man knappast lägger ned i en simpel strävan att bara bli rik. 

Sen är det sant att det i scientologin talas om tidigare liv, tidigare civilisationer och annat, ju mer ju högre upp man kommer i auditeringsnivåerna. Detta kunde vara rätt magstarkt för många speciellt på 50- och 60-talen. Det hjälpte förstås inte heller att Hubbard för att få inkomster skrev många science ficition böcker redan i ganska ung ålder; belackarna fick med detta ytterligare vatten på sin kvarn. Men läser man sin scientologi märker man att det är just auditeringsteknik som är i fokus, medan de mer spektakulära inslagen vanligen endast nämns i förbigående. Det här med tidigare liv och liknande är väl inte heller lika kontroversiellt, numera, i alla fall inte om man beaktar alla new age-rörelser (som en del forskare faktiskt hävdar i vissa fall har hämtat inspriation från Scientologi) eller mängden övernaturliga inslag i dagens populärkultur. 

Oavsett, auditeringen i sig fungerar vare sig man tror på dylika inslag eller inte. Däremot fungerar det inte att försöka blockera minnen som verkar osannolika om man vill komma någonstans i auditeringen. Man kör det som kommer upp, oavsett om det verkar trovärdigt eller inte. Sen kan minnet behövas tittas igenom fler gånger i auditeringen, innan man får fram den korrekta versionen, det vill säga, korrekt så till vida att den mentala laddningen på ämnet släpper. Och det är det som är den bärande tanken: i auditering är man intresserad av det som faktiskt behöver köras, det som har laddning på sig, inte om det är sant eller inte. Får det en person att må bättre? Ja, då är det i alla fall en fungerande sanning, sen är det upp till var och en att tro vad man vill: Hände det på riktigt eller inte? Eller som en del uttrycker sig: jag tror inte nödvändigtvis på det, men jag tar det som en arbetshypotes.  

Hubbards humör

Hubbard prioriterade effektivitet snarare än överdriven snällhet, men ändå är det en ganska stor portion medkänsla och förståelse som genomsyrar de policyn och riktlinjer han skrev ned för scientologikyrkans organisation. Oaktat detta finns fler av de tidiga medarbetarna som kritiserat Hubbard kunde ha ett häftigt humör och ibland vara onödigt sträng i sina disciplinära åtgärder. Väl inte ens i närheten av det som försiggår i den nuvarande Scientologikyrkan toppskikt, men ändå så att man tydligt förstår att han väl inte alltid betedde sig så ”helgonlikt” som en religionsledare kanske borde. En del förklarar detta med att han var under stor press, vilket låter som en rimlig förklaring. Läs till exempel L.Kins bok ”Scientology-more than a cult” om du vill ha en djupare inblick i de utmaningar Hubbards tampades med i början (boken finns på amazon.com).